promise me now, that you wont give up.

att sakna någon man vet aldrig kommer åter är nog det jobbigaste som finns.
att sakna någon när man vet att det inte är någon mening med att sakna, för det kommer aldrig bli som det en gång var.
att sakna någon som man vet är så himla långt borta och det skulle vara helt omöjligt att nå personen.

att slösa tid och tänkande på något så himla onödigt
att rent ut sagt slösa tårar på något man borde kunna hålla igen på
att veta att det verkligen aldrig kan bli sådär bra

varför blir saker och ting snett hela tiden?
varför kommer tårar när man minst anar det?
varför kan man inte spola tillbaka tiden?

då tiden var väldigt bra
när man njöt av tiden fullt ut
man bara gled runt
och livet lekte
tänk om det hade vart så nu?
eller om det hade vart fjärde april
det hade allt varit underbart

jag har gjort saker jag ångrar
jag har sagt saker jag ångrar
jag har gjort misstag
men misstagen löste sig alltid

detta misstag
satte spår
i något jag aldrig ville förlora
men jag förlorade det
ganska rejält faktiskt
______________________________________________________

jag vet att det aldrig kan bli som det var
men jag vill försöka
och inte ge upp
för det är väl det en förlåtelse är till för
du måste förlåta mig
för något jag sa
och för något jag tyckte

för just nu känns det ganska hopplöst att ta de där stegen
som det alltid brukar göra
men jag vill verkligen ha dig
mer än något annat
jag lovar
och för fyra veckor sedan var jag lycklig
det pirrade
jag mådde bra
jag mådde bra
herregud

förlåt
ja, förlåt sigge.